ML: Berätta lite om din bakgrund, barndom och uppväxttid.

MJ: Jag är född i Haag, Holland, efter Andra Världskriget. När jag var nästan 4 år började jag på Montessoridagis. Här hörde jag för första gången dagisfröken ackompanjera oss barn på piano med julvisor. Jag blev fullkomligt betagen, nästan drabbad och bestämde mig på direkten att jag också skulle spela piano. Det var som hade jag mött mitt livs öde. Samma dag började jag tjata hemma om pianolektioner. Mina föräldrar såg detta naturligtvis som något övergående och jag fick tjata i fyra år innan jag kunde börja ta lektioner. Eftersom mina föräldrar inte hade ett piano hemma, fick jag lov att öva hos min pianofröken sent på eftermiddagen, när hon lagade sin kvällsmåltid. Kommunala musikskolor fanns inte då och för undervisning var man hänvisad till pedagoger i kvarteret. Min pianolärare var utbildad på Kon. Conservatorium voor Muziek i Haag, samma högskola som jag senare skulle studera vid. Klart att jag fick en mindre lektion varje dag jag övade hos henne. Efter 6 månader var jag så avancerad att min lärare menade att jag behövde ett eget instrument. När pianot levererats till mitt hem en lördag satt jag, till mina föräldrars stora förvåning i 8 timmar och spelade alla stycken jag hade lärt mig!

Från den stund kom musiken och pianot att betyda att mitt liv fick både en riktning och ett innehåll.

Efter 6 års grundskola var det dags att välja ny skolform. Det blev en kort påbyggnadsutbildning på 4 år, då jag ville börja på en professionell musikutbildning. Mina föräldrar var inte på något sätt kunniga i denna fråga och därför togs kontakt med rektorn för Kon. Conservatorium voor Muziek, i Haag.

Vi hade hört talas om att man kunde börja som övningslev till pedagogkandidaterna. Ett antagningsprov arrangerades när jag var 13 år. Samtliga pianolärare och rektorn var närvarande. Utöver att spela upp min pianorepertoar fick jag också göra ett gehörstest. Till allas förvåning och min lycka blev jag antagen till Pre-Collegeutbildningen och fick huvudläraren i piano direkt. Pre-Collegeutbildningen gavs på lördagar och innehöll gehörsträning, allmän musiklära, enkel harmonilära, strukturanalys och kör. Pianolektionerna varade en timme på torsdagar. Nu fick jag i rask takt lära mig att spela många mindre pianoverk innan jag senare skulle börja med de större verken. På så vis blev också mitt á-prima-vista-spel rätt så bra och jag fick en god inblick i komponisternas idiom och kompositionsstil.

Varje lektion spelade jag ett skalsystem, en etyd (Czerny, Cramer-Bülow, Moszkowski, Moscheles, Godard m.m.), ett mindre verk av Bach (2- och 3-stämmiga inventioner, Franska Sviter, Partitor, de enklare Preludier och Fugor m.m.) ett klassiskt verk och/eller ett fritt verk. Det låter mycket, men jag fick ju spela mycket!

ML: Hur ser du idag på den undervisning, som du fick då?

MJ: Min första pianolärare kunde entusiasmera, men hade nog väldigt lite insikt i teknik. I Pre-Collegeträningen fick jag hela det nödvändiga paketet av mycket kunniga lärare, bl.a. min pianolärare Theo van der Pas, som hade vunnit pris i den allra första Chopin-tävlingen i Warsawa. Jag startade Pre-College vid 14 års ålder och avslutade alla mina högskolestudier när jag var 24. Jag kan inte nog understryka vikten av all teoretisk undervisning i tidig ålder för att underbygga en musikalisk kunnighet och intelligens.

Att jag har haft förmånen till denna utbildning har ju präglat mitt eget sätt att arbeta med ungdomar som har velat satsa på en professionell musikutbildning.
Att hitta balansen mellan entusiasm, ergonomi /teknik och teori är enligt min mening något av det svåraste i lågstadiepedagogiken. Och att undervisa ungdomar väl, det tar tid!

ML: Vad hände efter Pre-College tiden?

MJ: Pre-College var på två år och sedan kunde jag börja på den riktiga musikerutbildningen som var på fem år. Under dessa år läste vi också pianometodik, pedagogik och hade övningselever. Utbildningen innehöll alla teoretiska ämnen, pianoundervisning på 1,5 tim/vecka samt gemensamma lektioner och kör. Dock inte schemalagd kammarmusik.
Under min studietid tävlade jag några gånger med både dåliga och hyfsade resultat. Det skulle jag gärna vilja ta upp en annan gång. För att förbereda sig inför tävlingar kräver en speciell handledning. Men mina erfarenheter skulle visa sig vara mycket bra i framtiden.

I utbildningen ingick inte ett bi-instrument men jag ville ha erfarenheter som orkestermusiker. Då fick jag lov att ta lektioner i harpa av den tidens främste harpist Edward Witsenburg. Jag lyckades efter några år spela i skolans symfoniorkester och i ett operettsällskap. Ovärderliga erfarenheter för framtida solistuppdrag!

I samband med mina examina som pianopedagog och som solist fick jag spela med skolans symfoniorkester, såväl Ravel´s pianokonsert i G-dur och Bartóks tredje pianokonsert i den stora konsertsalen i Haag. Det var också nödvändiga och underbara erfarenheter.

ML: Hur ser du idag på din högskoleutbildning i Haag?

MJ: Återigen var den teoretiska utbildningen förträfflig. Den pianistiska utbildningen var dock inte tillräcklig och jag fick spela för mycket på ungdomlig entusiasm och instinkt, men fick för lite vägledning i textförståelse och teknik. Jag fick dock spela mycket repertoar. Senare fick jag inhämta mycket mera kunskap av mina privata lärare. Det var inte enbart av ondo, jag fick ju på det sättet lära känna många fina musiker och pedagoger!

Jag tror att det är få lärare förunnade att vara s k ”kompletta”. Därför föredrar jag att studenterna både går sommarkurser redan från tidig ålder, deltar i små tävlingar och festivaler och studerar för olika lärare. Men det är viktigt att ha en lärare som är ens bas-lärare på den nivå man för tillfället befinner sig på. Någon som man har förtroende för och som man kan diskutera med. Samtidigt är det viktigt att bredda insikten och inte fastna i låsta mönster samt förbereda sig för nästa fas.

ML: Vad hände när du var klar med dina studier i Haag?

MJ: Jag fortsatte med studier i kammarmusik vid Kon. Conservatorium voor Muziek i Bryssel. Där fick jag Premier Prix i kammarmusik. Jag hade lärt känna min blivande man som var medlem i Freskkvartetten och vi studerade där tillsammans. Egentligen hade jag velat fortsätta både i kammarmusik och musikerutbildningen, men två utbildningar var inte tillåtet. Då kom jag att förlägga mina pianostudier privat hos Jacques Février i Paris. Senare i livet har jag börjat förstå vilket pianistiskt kulturarv jag egentligen bär på. Jacques Février var mycket god vän med Maurice Ravel och Francis Poulenc och framförde de flesta av de nya pianoverken ffg. Så som inspelningen av Ravels vänsterhandskonsert, och Poulencs dubbelkonsert med Poulenc själv. Févriers pianospel vittnar om en obehindrad teknik, en flödande rik klangpalett och en kompositorisk insikt. Under hans lektioner fick jag äntligen reflektera och resonera över musiken.
Och under mina år som pedagog har jag märkt hur svårt det ibland kan vara för en student att göra just den övergången från ungdomlig entusiasm till insiktfullhet. Från att läsa noter och ”göra” till att läsa noter och ”höra”.

Det finns många sätt att uttrycka sig på. Men att nå ut med sitt musicerande kräver ett öra både inåt och utåt samt en mycket stor portion kompositorisk och stilistisk insikt.

ML: Du bara studerar och studerar, gjorde du inget annat?

MJ: Hmmm, jag fick ju arbeta på loven för att få lite fickpengar och arbetslivserfarenhet.
Men det var nog ett stort skämt, jag ville bara spela piano. I mitt föräldrarhem fanns ett stort intresse i konst och litteratur. Många diskussioner om filosofi och politik öppnade upp ett livslångt intresse och läshungern var i topp. Min far växte upp i Belgien och Frankrike, min mor var av polsk härkomst, men växte upp i Tyskland och min bror bosatte sig i Canada. På så vis fick jag också många språk gratis samt en reshunger som följt mig hela livet. Jag upplever också mig själv som tredje generationen europeisk invandrare med ett europeiskt kulturarv.

ML: Invandrare, javisst. När flyttade du till Sverige?

MJ: Efter studierna i Bryssel flyttade vi till Stockholm 1968. Och nu kommer något som förvånade mig mycket. Mina examina blev inte accepterade i Sverige. Samtal med vice rektorn på Musikhögskolan i Stockholm visade att jag var tvungen att göra om hela utbildningen och citat: ”eftersom jag spelade piano skulle jag arbeta inom kommunala musikskolan, så jag skulle göra ett antagningsprov till pedagogutbildningen”. Ett uttalande utan att ha tittat på mina papper eller ens lyssnat på hur jag spelade. Vilken skillnad från mitt antagningsprov inför Pre-Collegeutbildningen! Då lyssnade man på mitt spel, i Stockholm blev jag en del av ett politiskt tänkande. Så antagningsprov blev det och antagen blev jag också men till båda utbildningarna samtidigt! Jag gjorde utbildningen på 2,5 år och än idag är jag tacksam att ha fått den tiden till att vänja mig vid det nya samhället jag hamnade i. Till lärare i piano fick jag pianisten Stina Sundell. Jag vill gärna referera till Berit Tohvers utmärkte artikeln om Stina Sundell i Pianobulletinen nr.2, 2012! Hos Stina Sundell fick jag vidare fördjupa mig i textförståelse och hon hade ett fantastiskt sätt att förmedla detta. Jag minns hennes förtvivlade utrop att vi studenter behövde mer medvetenhet och mer medvetenhet. Hon introducerade mig till komponister som Messiaen, Scrjabin, Schönberg och naturligtvis de svenska tonsättare. Gemensamma lektionerna leddes av Gunnar Hallhagen, som introducerade oss i alla möjliga aspekter av livet och musiken, vilket blev ett fint komplement till Stina Sundells lektioner. Även efter avslutade studier på högskolan fortsatta jag spela min repertoar för Stina Sundell. Metodiklektionerna var indelade i låg- och högstadiemetodik. Nu fick jag en chans att fördjupa mig mer i de olika problemställningarna i undervisningen. Det var en lärorik tid och jag fick många fina verktyg på vägen av Margit Anderson och Gunnar Ahlmark! Året efter flytten till Stockholm började jag undervisa på Stockholms Musikkonservatorium. Här var Stina Sundell huvudlärare och många gånger träffades vi i hennes hem med våra elever inför elevkonserterna i Grünewaldsalen på Konserthuset.

Jag undervisade 2 dagar i veckan och försökte satsa så mycket jag kunde på en pianistverksamhet som solist och kammarmusiker.

ML: Berätta lite om din verksamhet som pedagog.

MJ: Min undervisning på Musikkonservatorium bestod av elever i olika åldrar och nivåer. Det kunde vara en sexåring men också en pensionär som hade spelat i unga dagar. Egentligen var det väldigt roligt, speciellt eftersom vi hade fria händer att utforma lektionerna. Vi undervisade 30, 45 eller 60 minuter. Nu i efterhand kan jag se att notläsning och textförståelse redan på nybörjarstadiet hade en hög prioritet. Som lärare såg man till att eleverna kunde läsa/spela en text, visste om frasstrukturer, tonika-dominant, nyanser, karaktärer m.m. Att detta inte skulle ha resulterat i ett friskt spel fanns inte i vår föreställning. Självklart kunde man då förlägga elevkonserterna till Konserthuset. Senare fick vi också en Pre-Collegeutbildning. Där undervisade jag bl.a. Kerstin Nylander, som efter högskolestudierna kom att undervisa på Musikhögskolan Ingesund. Tyvärr gick Kerstin till min stora sorg alldeles för tidigt bort. Andra studenter som jag har undervisat i förutbildningen eller på högskolan är bl.a. Mats Jansson, Örebro, Per Lundberg, Edsberg Slott/Oslo, Maria Ingemarsson Berg, Göteborg, Ola Råbius Magnusson Kävesta Folkhögskola, Tania Naranjo Malmö, Eva Lundgren Malmö och många, många fler.
Jag tror att utan undantag samtliga som ville bli professionella musiker och pedagoger också blev det. Sedan 1973 blev det en livslång ström av sommarkurser bl.a. på Lunnevads Folkhögskola, på Sundsgårdens folkhögskola och under Virserum Musikdagar.

ML: Och din pianistiska verksamhet?

MJ: Tyvärr hade jag blivit sjuk efter min examen i Stockholm och fick göra ett uppehåll i spelet på några år. Så när jag hade hämtat mig hade också lusten kommit tillbaka. Därför satsade jag på en debutkonsert 1974 i Grünewaldssalen, Konserthuset Stockholm. På programmet fanns inte bara Mozart och Schumann men också Ligeti. Konserten blev mycket positivt mottagen och så började ett musikerliv med allt vad det innebär. Många gånger spelade jag sedan på Stockholms Konserthus, bl a med Kgl Philharmoniska Orkester, gjorde radio- och TV-inspelningar, spelade med Sveriges Radios Symfoniorkester, och kammaarmusikprogrammet ”Vi sätter allt på spel”, kammarmusikkonserter med framstående artister såsom konsertmästare Bernt Lysell, Nils-Erik Sparv, Anna Lindahl, Freskkvartetten, Per-Ola Claesson, Ola Karlsson, Hege Waldeland, Wieska Szymczynska och många andra. Särskilt kommer jag också ihåg samarbetet med violinisten Otto Kyndell, vilken fröjd. Utlandsturnéer följde så småningom ut i Europa, Kanada, USA, Mexico, Brasilien, Litauen, Georgien, Azerbadjan, Armenien, Kina och Japan.

ML: Men – hur fick du det att gå ihop?

MJ: Det fick jag inte. Jag hade insett att undervisning i kommunala musikskolan inte var min uppgift. Jag skulle undervisa i Pre-College och högskolenivå. Därför var min konsertverksamhet av yttersta vikt eftersom jag anser att man måste ha hela erfarenheten för att kunna leda studenterna.

Med så mycket konsertverksamhet kom jag fram till att jag fortfarande behövde mycket mer insikt i den pianistiska delen av spelet. På ett mirakulöst vis lyckades jag få kontakt med Maria Curcio-Diamand i London. Hennes mor hade varit elev till Busoni och själv var hon den ende ungdomselev till Arthur Schnabel. Hon stod också Shura Cherkasky och Martha Argerich mycket nära. För mig var hennes lektioner ovärderliga. Hennes första kommentar, när jag hade spelat upp för henne, var: du är så musikaliskt begåvad men du spelar med dina egna tekniska lösningar. Ack så rätt! Hon hade en blick som en örn, öron som registrerade allt och ett fantastiskt temperament kombinerat med en insikt i livet. Återigen hade jag kommit i goda händer!

Även kammarmusikaliskt hade jag lärt känna András Michaly, Budapest, redan tidigare. Genom Rikskonserter kom han till Sverige för att arbeta med svenska musiker, bl.a. Musica Vitae och Freskkvartetten. På så vis fick jag också spela mycket kammarmusik för honom. Andras Mihály, som egentligen var cellist, kom till att vara verksam som dirigent, komponist och lärare i kammarmusik i Budapest. Alla ungerska stråkkvartetter hade gått genom hans vägledande händer. Än idag bär jag på det arvet i mitt sätt att umgås med musik från dessa lärare som kunde kombinera ett fenomenalt musikerskap med stort mänsklig insikt.

ML: När började du undervisa vid Musikhögskolan i Malmö?

MJ: På Musikhögskolan i Malmö började jag undervisa 1982. Där har jag under årens lopp undervisat på samtliga utbildningar och mött studenter med vittskilda förutsättningar och önskemål.
Det kräver mycket insikt och kunnighet av en pedagog att kunna möta så olika stadier samtidigt. Jag var också glad när jag kunde begränsa min undervisning till musiker-, kyrkomusiker- och IE-utbildningarna och få en mera enhetlig bild i min undervisning.

Samarbetet med kollegor har också lett till projekt såsom Bach Das Wohltemperierte Klavier och samtliga Beethovensonater i samarbete med musikhögskolorna i Köpenhamn och Aarhus med Charles Rosen som gästlärare, konserter med Poulenc´s kompletta kammarmusikverk med kollegorna i Malmö, m.m.

Under många år ledde jag också lördagsskolan, där vi undervisade specialbegåvade barn som kom med sina lärare, först tillsammans med Inga-Britt Niemand och Michal Wesolowski och senare med Eva Lundgren.

I denna miljö finns ju många möjligheter till fantastiska möten: med kollegor, med gästlärare och med studenter. Bland gästlärarna tänker jag på bl a Tatjana Nikolajeva, Dominique Merlet, Jean-Paul Sevilla, Kevin Kenner, Hans Leygraf och Laurent Boullet som alla på sitt vis bidrog till nya insikter. Erfarenheter av masterclassen, sommarkurser och tävlingar i utlandet bidrar ju också till vidare syn på kunskapsnivå, ger pedagogiska erfarenheter och hjälper till att utveckla ens egen insats.

ML: Du nämner tävlingar. Berätta lite om dina erfarenheter och din tävling i Malmö.

MJ: Jag fick ju tävla som ung. Senare har jag ju förstått att jag på intet sätt blev förberedd eller stöttad, varken mentalt eller spelmässigt, på vad det betyder att tävla. Det hade kunnat bli dåliga upplevelser men jag uppfattade det inte så utan mer som något jag skulle lära mig att hantera. Jag har alltid sett tävlingar som en fin form att utvärdera sin insats, att höra många andra pianister, att få feedback samt att ha ett framförande att arbeta fram till.

På 90-talet kom en möjlighet att organisera en pedagogisk pianotävling i Osby, Pulcinellatävlingen. Intresset var mycket stort och vi hade två väldigt fina tävlingar för ungdomar.
Tävlingen innebar förutom själva uppspelningen också att jurymedlemmarna kom med konkret feedback för fortsatt utveckling. Det var härliga dagar ! Och vilken erfarenhet för ungdomarna !

Men i samband med efterjustering av nya Blüthnerflyglar till Musikhögskolan i Malmö fick vi besök av herr Ingebert Blüthner från Blüthner Pianofabrieken, Leipzig, Vid det tillfälle frågade han pianonämnden om vi kunde tänka oss att organisera en pianotävling. Jag var då ordförande för pianonämnden och det föll på min lott att försöka genomföra det. Första tävlingen hölls 2002 och kom sedan att återuppstå vartannat år fram till 2014. I organisationen har jag naturligtvis tänkt på mina egna erfarenheter och kunnat bygga in förutsättningar för att ge de sökanden så goda förutsättningar som möjligt. Musikhögskolans goda lokaler med nästintill obegränsad övningstid, bemötandet av och samvaron med de sökanden var en del av förutsättningarna, men det krävs myriader av små lösningar som ger en så god atmosfär som vi har haft i Malmö. Man kan inte förställa sig vilket stort arbete det är att organisera en internationell tävling. För att inte tala om hur svårt det kan vara att få de ekonomiska aspekterna på plats i ett land där sponsring av klassisk musik nog inte är första prioritet. Konserter, föreläsningar och feedback från juryn har kantat tävlingen. Under 2008 kom också Malmö Kulturskola med i bilden med en ungdomstävling som blev mycket uppskattad.

Att kunna delta i en tävling som NPCM kräver en stor förberedelse, uthållighet och erfarenhet. Att kunna bygga upp erfarenheten genom att i unga år delta i små lokala tävlingar eller nationellt /internationellt är nästan en förutsättning. Jag har alltid varit förvånad över ett visst motstånd i Sverige mot att ta möjligheterna att förkovra sig, att lära sig, att utvecklas genom t ex en tävling. Under årens lopp har juryn kunnat få lyssna till många fantastiska framföranden och samtliga pristagare har visat sig värdiga sina priser i deras fortsatta verksamhet. Det är om något en stor belöning. Unga musiker behöver mycket uppmärksamhet, många utmaningar och en miljö som värdesätter deras insatser. Allt det har vi försökt att arbeta in i NPCMs organisation. Under 2017 har tävlingen flyttat till Musikhögskolan i Ingesund under ledning av Prof. Julia Dahlquist-Mustonen som själv vann Första Pris i Malmö 2004. Det är ju roligt att se hur verksamheten fortsätter.

ML: Du har ju nu gått i pension och vad gör du nu?

MJ: Pension? Jag gör fortfarande samma sak: undervisar (sommarkurser, masterclass, Pre-College, några masterstudenter) och spelar konserter. Men tempot är något lugnare. Får man vara frisk, har man en god teknik och är humöret som champagne kan vi musiker vara verksamma mycket länge och det ser jag fram emot.

MAGNUS LINDÉN
Universitetsadjunkt i piano vid Musikhögskolan i Malmö