Lunds universitet firar 350 år. Läs mer på lu.se

Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Nr. 11: Organ improvisation

Activity, action and rhetorical practice (Ph.D.)

Johansson

 

Författare: Karin Johansson
Tryck: Lund 2008

ISBN: 978-91-976053-3-4
ISSN: 1404-6539

Sidor: 208

Pris:
200 kr (inkl moms)
188 kr (exkl moms) Statliga myndigheter betalar inte moms på 6%.
Portokostnad tillkommer. 

reception [at] mhm [dot] lu [dot] se (BESTÄLL BOK)

SAMMANFATTNING

Avhandlingen fokuserar på samtida orgelimprovisation i västeuropeisk musikkultur, där organister representerar en historiskt kontinuerlig och nu levande improvisationstradition, som inte är vanlig i utbildning och framförandepraxis på andra klassiska instrument. Syftet är att undersöka organisters beskrivningar, konstruktioner och definitioner av improvisation i ord och musik, med ett intresse för samspelet mellan receptivitet, kreativitet och förändring. Orgelimprovisation som forskningsobjekt ses som en källa till studier av pedagogiska och konstnärliga processer i självreglerat lärande och musikaliskt framförande. Ett teoretiskt ramverk med utgångspunkt i verksamhetsteori används för att studera orgelimprovisation som del av dynamiska kulturhistoriska aktivitetssystem, där musicerande och lärande utvecklas, förändras och expanderar.

Metodologiskt ses deltagarnas framställande och användande av improviserad musik i övning och professionella framföranden som diskursiva praktiker. Fem manliga och fem kvinnliga organister från fyra länder deltog i studien, samtliga professionellt verksamma som orgelimprovisatörer. Studiens uppläggning bestod av två intervjutillfällen som dokumenterades med ljud- och filminspelning. Det första var en kvalitativ djupintervju vid orgeln och det andra ett offentligt framförande som följdes av en avslutande intervju. Det resulterande datamaterialet bestod av verbala såväl som musikaliska yttranden, och analyserades med hjälp av dataprogrammet Hyperresearch.

Resultaten visar att organisterna i studien har en expansiv attityd till notation och musicerande, vilket dekonstruerar motsättningen mellan interpretation och improvisation. Dessutom pekar resultaten på hur improvisationens musikaliska karaktär är avhängig av framförandesammanhanget. Två diskurser om musik - musik som medel och musik som självändamål - och två diskurser i musik - kontextuell kommunikation och individuellt uttryck - identifierades som situerade i liturgin å ena sidan och i konserten å andra sidan. Diskurserna reglerar utrymmet för det musikaliska uttrycket och är relaterade till strategier för skapande och lärande, samt till gestaltandet av musik som kommunikativa händelser.

Som aktivitetssystem har liturgin och konserten olika historiska bakgrunder: Medan liturgin har rötterna i en förmodern syn på musik och musicerande, utgår konserten från den romantiska 1800-talsbilden av det virtuosa geniet. Dessa två historiska spår diskuteras som relaterade till olika strategier för lärande och skapande, som täcker en skala från historiska stilstudier till personligt baserade ögonblickskompositioner, samt till de genusmönster som framkom i studien. Studien visar på hur diskursmedvetenhet, en förmåga till självutvärdering och integrerade bedömningsgrunder för kvalitet är centrala beståndsdelar i en självständig musikalisk praktik. Med utgångspunkt i resultaten ses orgelimprovisation som en samtida retorisk praktik, och de improviserande organisterna som musikaliska talare med avsiktliga och viktiga musikaliska budskap. En modell för expansiv undervisning och förslag på användning av verksamhetsteori inom konstnärlig forskning presenteras. Avhandlingen kan bidra med kunskap om konstnärliga och pedagogiska strategier för improvisation såväl i framförandesituationer som i samband med högre musikundervisning.

 

ABSTRACT

This thesis focuses on contemporary organ improvisation in Western European musical culture. The aim of the study is to explore organists’ descriptions, constructions and definitions of improvisation in words and music, with an interest in the interaction between receptivity, creativity and change. As a research object, the art of organ improvisation is defined as a source for exploring learning and creative processes in self-directed learning and artistic performance. The framework of activity theory is applied in order to study organ improvisation as forming part of dynamic cultural-historical activity systems, where music-making and learning develop, transform and expand.

For methodological purposes, the participating organists’ production and use of improvised music in professional practice and performance are seen as discursive practices. Five male and five female professional organ improvisers from four countries participated in the study. The data collection took place at two occasions: (i) a semi-structured, in-depth interview at the organ, and (ii) a public musical performance, followed by a concluding interview. Both occasions were DV documented and MD recorded. Data thus consisted of verbal as well as musical statements, and were submitted to a qualititative and interpretive analysis through the use of the computer soft-ware Hyperresearch.

The results show that the organists in this study display an expansive approach towards notation and music-making, which thus deconstructs the opposition between interpretation and improvisation. Moreover, the results show how the character of organ improvisation depends on the performance contexts: Two discourses on music - music as a means and music as an end in itself - and two discourses in music - contextual communication and individual expression - were identified as situated in the liturgy and the concert, respectively. These discourses regulate the scope for musical expression, and are connected to clearly defined learning and creative strategies as well as to the shaping of the communicative events of sounding music.

The gender differences found in the study are discussed as connected to two historical tracks, and to differing, but equally successful strategies, covering an imagined scale from historical style studies of composed musical works to individually conceived instant compositions. In conclusion, organ improvisation is viewed as a contemporary rhetorical practice, where the organists as musical orators act with (i) a well-informed discourse awareness, (ii) an ability to make self-assessments, and (iii) a stable, integrated sense of musical quality, in expressing intentional and important musical messages. A model of expansive teaching and suggestions for the use of activity theory in artistic research are put forward.

Sidansvarig: